William ska få gå på smygpremiäröppningen på himla badet! Ibland är det bra att heta William ;D Egentligen öppnar dom den 10 juni men han ska få gå dit den 9 genom frösunda=habben! Det blir danne som går dit med han, guuud jag är så avis men eftersom damen i huset inte är så pigg på att ta flaskan(köpte även en ny svindyr som jag trodde skulle fungera) så kan inte jag följa meeed :( buuäääää men det kommer flera gånger. Men just då kommer det inte bli så där panik-mycket folk utan det kommer vara lite mindre så barnen hinner titta o göra allting utan massa oväsen m.m.

Idag var jag och bada med William på habben, han önskade nog att danne var med ist för jag är lite tråkigare än pappsen ;) Men nästa gång blir det som vanligt igen, han o pappa!

Vi var även tvungen att åka ut på birsta för mitt toastjärn gick ju sönder i förrgår men nu har jag ett nytt, nu behöver vi inte svälta jag o Percy ;D

Jag låg o funderade igår och jag blir så ledsen/deppig för att hela dagarna nu för tiden är fylld med bråk. Bråk,tjat,bråk,tjat. William testar veeeerkligen våra gränser o snart vettetusan vad man ska göra MEN det går över, det brukar väl släppa runt 4 års ålder. Har pratat med dagis fröknarna m.m för ett tag var jag orolig över ifall han har fått någon "bokstavssjukdom" dvs ADHD, damp ja ni förstår. Men där är han en ängel precis som när han är med mommen, absolut inget gap o skrik eller bråk(utöver vad som är normalt i 3årsåldern). Med tanke på att 80% av alla barn födda innan vecka 30 oftast får dålig syn och någon sorts sån sjukdom. Men han är "bara" i treårs ålder.. Gud vad han kan trampa på mina sista nerver men när han är lugn o go får man dåligt samvete över att man har bråkat med han. Gud se till att han inte kommer ihåg denna tid i sitt liv! ;)

EX

Igår på kulturdagen. Vi kom dit och packade upp fika m.m och eftersom det var Williams dagis,hans kompis o hans dag så är det han som ska uppmärksamheten om ni förstår? Hur som helst, vi går runt o kollar på alla saker, vi leker, fikar m.m. Sen hade vi ju en liten tjej som INTE var nöjd för fem öre. Hon ville bara vara uppe i famnen o det blåste o solen stekte=omöjligt för mig att pleasa båda två. Så efter 1,5 h sa jag till W att det var dags att gå hem. Han skrek att han INTE alls skulle gå hem, slänger sig på backen. Då går jag iväg o packar ihop sakerna, o går tillbaka till han då det blir samma visa. Ställer mig o pratar med hans lärare medans han tjurar nånstans på andra sidan gården. Jens går dit o säger att vi åker utan han(det brukar fungera men såklart de inte gör de på dagis där han är van att man hämtar/lämnar, haha). Till slut går jag dit, försöker prata med han. Men jag får lyfta upp han medans han slår mig, drar mig i håret, nyper o biter mig. Och det var första gången han bet mig så hårt, nästan så det vart hål i skinnet.. 3 meter utanför dagis är han cool lugn, han förlorade.. ännu en gång.

Idag när vi var på ÖB ville han ha en parfym men det fick han inte, vad ska han med det till? Han som redan ha så svårt o andas ska inte använda sånt och för att han har fått så mycket senaste veckorna så det vart nej. Vad gör han? Slänger sig på golvet o skriker, o jag fjantar absolut inte med han längre. För då blir det värre! Jag kör hellre med "Du får inte en parfym men du kan få en frukt om du vill" men denna gång gick det inte hem. Så jag släpar han i armen en bit på golvet medans han fortsätter gapa men grejen är den att han har blivit SÅ tung o fruktansvärt stark! Jag går förbi kassan o säger att han ska gå ut ur affären så han sätter sig på en bänk innan utgången. När vi har betalat så säger jag "Nu går vi, antingen följer du med eller så stannar du här", och han skulle så klart stanna så vi gick. Vi kom väl tre meter innan han sprang i kapp oss.. Och bad om ursäkt som han gör varje gång o berättade vad han uppfattade att han gjort fel sen pratar vi o glömmer allt. Men detta kan dock ske upp mot tio ggr per dag.
 
Ett till ex. Vi ska gå nånstans o det spelar ingen roll vart vi ska gå. Även fast det är nånting roligt som tec cirkus/lekparken/gå o köpa godis så är det AAAAAALLTID bråk när man ska klä på han. Och speciellt om lillan är grinig o då vet han att jag tappar humöret. Många gånger, ifall vi har en tid att passa måste jag brotta ner han o ta på han skorna men så fort vi kommer utanför dörren o han märker att han har förlorat så blir han glad o lugn igen. Exakt samma sak när han ska sova fast inte varje gång dock.

Förut när han började bitas/spottas sprätte vi han på munnen(INTE HÅRT, det behövs bara liiiteliiite för det är så känsligt, ni behöver itne tro att vi sprätter så han får skador. Som blå märken m.m) Och DÅ slutade han för en lång period. Men nu har han börjat igen, så nu får vi nog börja sprätta han. Givetvis ger vi han alltid 2 vägar att gå. Biter han mig säger jag "Biter du mig igen då sprätter jag dig på läppen", förr skulle han inte bita igen MEN nu gör han det. Så han får ju ett val innan "bestraffningen"


Nu vart det mycket men det är jobbigt o ligga på kvällarna med ständigt dåligt samvete.. "Tog jag i för hårt? Höjde jag rösten för mycket? Har vi bråkat överdrivet mycket idag? Undra om han gick och la sig ledsen"m.m.m.m.m..m.m det kan fortsätta i timmar.

MEN jag är väldigt noga med att han inte ska gå o lägga sig om vi är ovänner. Det är det värsta man kan göra, ett barn ska aldrig behöva somna med ont i magen!

Jag tror att mycket beror på att han är borta från dagis så mycket så sovrutiner o matrutiner rubbas. Oftast sover han inte middag för vi gör andra saker, är ute tex o nu är han så stor så han bara somnar i vagnen om han är utslagen. Men jag ska börja hålla riktiga sovtider o se om det blir bättre. För allt det här händer oftast när han är trött..

ÄHHHH nu vart det mycket babbel men känner någon igen sig i sin 3åring?? Eller har min blivit av värsta graden?:) Feedback please!

HUR jobbig han än är o hur långt han än driver mig så älskar jag bara han mer o mer för varje dag som går, min lilla lilla bebis William som håller på att bli stor bara. Mammas hjärta!

NU ska vi sova för vi ska knäppa kort till tidningen imorron klockan 12.00 :)