Har suttit och läst igenom lunar bloggen, hur roligt som helst!!:) När William var liten så satt det som injutet i mitt huvud att han var efter i sin utveckling för att folk påpekade hela tiden "att det är så det kommer att bli, det SKA vara så". På mammaträffarna tävlade föräldrarna helst! Men nu när jag sitter och läser så var han tidigt i det mesta förutom det kroppsmotoriska(vilket man kan förstå i efterhand nu när man vet att han har en skada). Ett barn som är förtidigt född räknar man alltid åldern dom första åren det datumet barnet SKULLE ha fötts. Dvs i Williams fall 2 februari. Så när vi kom hem från sjukhuset var han som en nyfödd, han vägde som en nyfödd men var lite kortare än "vanligt". Jag ser datum när han log första gången, en månad. Han började "prata" jätte tidigt och riktigt garva redan när han var 3 månader(inspelat på film). Mammas hjääääärta som har blivit så stor, det känns som det var i ett annat liv. Hahah han vägde 6kg när han var 1,5 månad. Då är det inte så lätt att lära sig krypa när man är så tjock ;)

Många säger också att förtidigt födda barn blir små, eller dom vill gärna säga att dom SKA blir mindre än andra barn men William är störst av sina kompisar i samma ålder. Han är nästan ett huvud längre än bästa vännen jonte :)

När man läser o tittar tillbaka på bilder svider det till i hjärtat, det blir som en flashback. Man kommer tillbaka till all oro o alla känslor som aldrig kommer försvinna. Fy bubblan, jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom nånting sånt.(jo det finns en person jag önskar värre för men inte för barnets skull givetvis, nog om han) Och som ni alla säkert redan vet var ju Daniel borta första tiden men som tur var hade jag min familj(speciellt mamma, hon är bäst i världen, hon sov med mig på sjukhuset, hon kom varenda dag förutom när hon var utomlands o hälsa på mig. Hon kom till umeå och bodde med mig.. ja jag kan göra listan lång) och dannes familj som hjälpt o stöttat. Var ju trots allt ung när jag fick han o ingen i min omgivning hade barn, annat är det nu när varenda människa skaffar barn :)


Jag kan tro att hans beteende han har nu, (givetvis är det mest treårstrottsen) kan bero på att han har haft det slappt. Han har alltid lyssnat så bra, varit så duktig och framför allt varit "en i gängen". Han var alltid, eller han ÄR oftast glad o nöjd men just när han var bebis, det var inga problem med han. Han fann sig i det mesta och han älskade människorna jag hade runt omkring mig. Bla, Amanda, Vilma, Emma plus familjen givetvis. Det märks mer nu när Thelise är av den lite kinkigare sorten :) Givetvis hade han rutiner, var aldrig ute senare än till 8 för då skulle han sova. Jag minns så väl hur noga jag var med det, jag fick ont i magen om jag var ute senare än 8 OM det inte var nånting speciellt dvs. Men det var bara ett par fåtal gånger. Och Emma som var väldigt mycket hemma hos oss fick alltid gå upp till sin mormor(bodde en våning över mig) när det var tid för läggdags för att han skulle ha lugn och ro. Jag kommer bara ihåg det så väl för jag VET hur viktigt rutiner/regler är för en trygg uppväxt.

Gud jag skulle kunna skriva en bok nu men jag måste sova :) God natt!