Klockan är alldeles för mycket för att jag ska sitta här och skriva men jag kan inte sova. Jag ligger och grubblar över vården. Eller inte vården i sig utan mest nacksta vc. I tre års tid har jag väntat på att få prata med en psykolog och göra en kbt behandling för att lära mig att hantera min dagliga ångest och depressionen men det händer ingenting!!!!!!!!!! Även fast man sitter och öppnar sig för tusen olika läkare, gråter och berättar situationen så verkar ingen bry sig. Alla utom jag verkar få komma till affektiva enheten.
Jag kan inte sitta och åka till sjuan varje gång jag får en panikattack. I en attack tänker man inte på att man måste fixa barnvakt och skjuts utan man måste härda ut den. Och ju mer du kan prata om ditt mående och din situation desto "friskare" är du. Det är helt sant, enligt två utredningar ska jag ligga inne på bevakning men har jag fått någon hjälp även fast jag ligger på minst en dag i veckan??!!!! Jo förutom kbt på datorn.. det lär nog hjälpa mig.
Med andra ord krävs det alltså ett självmordsförsök eller en överdos, då får man direkt remiss till affektiva eller bedömningsenheten. Jag är ENSAM med två barn, en som är i sin underbara 3 års trots och en 6 åring i sin trots och i sin speciella situation.(orkar inte gå in på detaljer nu).
Men jag bara undrar, när ska ni ge mig rätt hjälp? När jag för tre år sen hamnade i min depression sa han att det kunde ta mellan 6 månader till ett år att komma ur den. Tre år senare med facit i hand sitter jag i en djupdepression med massor av saker jag måste bearbeta. Tänk om jag fått hjälp precis då, när ångesten och depressionen kom??
Nää jag skäms inte över att skriva/prata om det för nästan varenda människa har tillofrån samma "sjukdom", för mig är det ett jävla handikapp. Det har för ett BRA tag sen tagit över mitt liv på många sätt. Men är det något jag sköter så är det barnen, det är dit all min energi och ork går. Resten har jag lagt åt sidan. Vilket bara kommer skapa mer att lösa sen när jag väl är på banan igen och det vet jag men jag kan inte göra något åt saken just nu, jag orkar inte. Förut var jobbet en fristad för mig, nu är jag så långt ifrån ens tanken på ett jobb.
jaja ville bara lufta mig lite såhär på natten. Nä men helt ärligt, alla vi människor vill väl vara medicinfria och kunna vakna pigga och glada på morgonen och känna att livet ger något, att man ser fram emot saker och ting. Jag får ångest av att bara tänka på hur mycket jag har som jag måste ordna egentligen men jag skiter i det just nu.. Jag vill bara få rätt hjälp och bli den vanliga Evelina igen.
jag tror förresten att många runt omkring mig inte förstår hur det är här inne i min kropp och mitt huvud, hur jag mår även fast jag beter mig som vanligt.
Nä nu måste jag sova för imorgon SKA jag upp tidigt!! Puss på er fina
