Det känns som sorgen avlöser varann.

En nära vän, en av de finaste personer jag träffat någonsin, har gått bort. Trots en viss problematik var han alltid mån om barn. Även andras barn. Han busade alltid med dem och man såg att barnens ögon lyste lycka när "busBasse" kom gående.

Jag kan inte ta in det, jag tror inte på det , det har inte hänt. Ungefär så man reagerat i första taget sen börjar man sakta acceptera vad som hänt. Alldeles nyss(tycker jag) dog en annan väldigt fin person Acki... Man hinner inte sörja den ena så går någon annan bort.

Varför är det såhär? Ska det inte finnas hjälp att motverka och bota saker som dessa? Det finns men inte motivationen hos politiker mm.

Vila i frid nu vackra du, jag vet att du hade det kämpigt men nu får du vila och vaka över din fru och ert barn ❤