walk the mile

Jag är trött, sådär sjukligt trött. Men vill barnen sova? - Nope! Icket! Aldrig! Nej!!
Har försökt sen klockan 19.30 och nu när ena somnar snarkar han såpass att Thelise inte kan somna. - 'Mamma, blir Iia(William) en gris på natten?
-'Nää?'
-'Men varför låter han så här då? *härmar en gris*
Ha ha, det var roligt för hon frågade helt seriöst.)

Men på tal om Thelise! Iförrgår köpte vi seanfrika och barnen slog på den direkt när vi kom hem. Jag började med maten. När jag började bli klar i köket kom T in, tårögd. Hon är alldeles på vippen att bryta ihop. Men så stammar hon upprepade gånger - 'Sean banan är ledsen mamma.…'. Och jag vart alldeles varm inombords, inte för att hon vart ledsen såklart. Utan för att se vilken medkänsla hon har, eller empati kanske man ska säga. Ja hur empatisk hon är gentemot andra människor. :)

Nej nu ska jag äta toast och grunna på min konstiga känsla jag haft ett tag. Jag känner mig tom. Alltså ha ha, ja jag kan väl egentligen inte känna mig mer tom iom depressionen och ångestproblematiken men det är en annan känsla. Jag känner en slags saknad. Av vad eller vem vet jag inte utan jag känner bara det. Sjukt, jag vet!

Hittade en bra text som jag stal av Valeria på insta. :)

Jag måste bara säga det men jag älskar verkligen att gå in här varje dag, det har blivit en slags rutin efter 2 års följande. Det jag fastnat mest för är att du lyfter fram vardagen med två barn ensam, och hur man egentligen kan nå innerst inne. Du när toppen, jag hoppas du vet det!