jag är tvungen att "börja om" bloggen med ett litet "bitter-inlägg" med lite av MINA åsikter. Tycker du annorlunda så säg gärna det!!:)

Jag har börjat googla och läst många ensamståendes bloggar. Just för att jag tycker att det är mycket klagande i andras som lever i ett par, att det inte finns nån egentid o allt är så jobbigt för man får ingen avlastning mm. Nu pratar jag vilt o brett om olika bloggar jag läst över hela svergie, ingen JAG känner så egentligen vet jag inte situationen. Men man kan ju lägga ihop det med saker man hör, hur folk resonerar kring sitt/sina barn.

När NI skaffar barn har man alltid i bakhuvudet "klarar jag det här om jag blir ensam?", eller man måste tänka den tanken. Man vet att separerar man så kommer det med all sannorlikhet komma in en "plats mamma/plats pappa". Men det här kriget som sker runt barnen, jag förstår inte. Det spelar ingen roll hur sårad DU är eller hur lite DU tycker om pappan till dina barn så är det PAPPAN TILL DINA BARN och tvärtom. Men saker som "åh jag kan inte leva utan mitt barn, jag skulle aldrig kunna tänka mig att lämna dom barnet varannan helg/vecka. Jag vill ha barnet för mig själv" etc etc. Vad är det för snack? JAG blir mörkrädd. Vissa drar det så långt som till rättegång eller kopplar in soc o sitter o ljuger på mamman/pappan för att den skall bli av med barnet. MEN vad dom missar är själva barnet som vill ha sin pappa o sin mamma, inte behöva välja eller stå i mitten av ett jävla vulkanutbrott.
Kanske är jag ute o cyklar men det här är vad JAG tycker. Det spelar ingen roll om du blivit lämnad, bedragen, utbytt, sårad, lurad för det är barnet men alltid ska se till. Har ena föräldern problem, som går ut ÖVER barnen är det en helt annan femma men ingen avgör att du eller DU inte kan ta hand om ditt barn. Vissa har problem, som INTE går ut över barnen och varför är det då ett problem? Även fast det många gånger är piss jobbigt att behöva resonera och ha kontakt när man helst av allt vill flytta personen till afrika i en hydda så måste man lägga det på sidan och fokusera på barnen.

Så länge barnet inte far illa så har den/dem RÄTT till båda föräldrarna. Hur "tråkigt" du än får när barnet är borta, hur ledsen du än blir så ligger det i dig.. lägg det inte på ditt barn.

Jag sitter i en situation där barnen ska "delas upp" därför känner jag att jag kan uttala mig om det här. Det finns så mycket som bara är mellan OSS två. Sen får människor runt omkring oss/mig säga vad dom vill, så länge JAG vet så räcker det länge!  OM jag nu skulle "hata/tycka illa om" pappan till mina barn så himla mycket o tycka att det han gör är skit och hur han beter sig(svårt att förklara för det är inte vad jag tycker utan det är ett exempel) etc skulle jag aldrig, ALDRIG hålla han ifrån barnen. Mina barn vill ha sin pappa vad jag än tycker o tänker, vad JAG än vill. Så länge mina barn inte far illa av det, så strävar jag efter att hjälpa till, till en bra relation mellan dom. Jag slår en miljon knutar på mig själv och ger BRA mycket mer än jag får MEN jag gör det för barnen!:)

Jag vet vilket jobb jag gör som går i skolan, jobbar, sköter hemmet och allt vad det innebär, ge mina barn uppmärksamhet och tid(även fast tiden är knapp, så får man inte glömma att SE och HÖRA ditt barn), jag sköter mig själv och allt runt omkring. Jag gör ALLT själv, jag VET vilket toppen jobb jag gör och jag behöver inte ha det bekräftat, men det är alltid roligt att höra.

ALL CRED TILL ENSAMSTÅENDE MAMMOR/PAPPOR! resten av er, ta vara på tiden o samlivet!

Jag pratar från egna åsikter och erfarenheter men jag menar inte illa mot någon personligen. Egentligen ska jag inte behöva förklara mig men det är lika bra, annars kanske någon tar illa upp. Man kan aldrig prata om en personlig tvist, för det är bara dom två föräldrarna, som vet allt. Jag kan inte kliva in o tycka o tänka, så är det bara. Jag ventilerar bara, det är det jag saknar lite med bloggen. Att här kan jag skriva vad jag vill om precis vad jag vill och ingen kan tala om vad som är rätt och fel men jag vill gärna höra eran åsikt!:)