Nu sitter jag i väntrummet och väntar på att bli uppropad. Det är jätte fint här och en himla mysig atmosfär, det sköljer lixom ett lugn över en.

Jag är både förväntans full och nervös. Har jag för höga förväntningar så jag kommer att bli besviken? Kommer detta hjälpa mig med min dagliga ångest och min "känslokalla personlighet"? Jag hoppas att jag kommer att tina upp när våren kommer. Ha ha missförstå mig rätt, lite skämtsamt sådär. Men jag är otroligt less på denna ångest och att inte kunna känna, varken sorg eller glädje. Jag vill inte vara likgiltig längre. Det är inte bara mig det drabbar, det drabbar alla omkring mig också.

Jag vill se ett slut. Nu har jag varit i en depression i 1,5 års tid och inget har hjälp hittills. Detta är inget jag skäms över, tvärtom! Att prata/skriva om det kan hjälpa andra. Och förr eller senare, någon gång i livet kommer det drabba dig. 99% av befolkningen i världen blir någon gång i livet deprimerad, vissa får en lätt depression och andra hamnar i en djup som jag.

Nu är det dags!