Idag har det varit full rulle här hemma! Vi vaknade sent idag igen, 9:30 men är det lov så är det heller hur?! Och min "egentid" spenderar jag mer än gärna med William på kvällarna!:) Men imorgon tänkte jag låta Thelise hoppa över sin sovningen på dagen och få tillbaka tiderna, så hon somnar kring åtta. Även fast varken hon eller jag mår dåligt av det kan det vara skönt att inte sova bort halva dagen.:p

Jag minns hur det var med W när han var liten, han både sov och åt otroligt bra. Kanske kompenserade han upp för starten hans stackars mamma fick utstå? Fick hjärtat sönderslitet både en, två och TRE gånger! När jag tänker tillbaka på tiden när William föddes känns det som man gick omkring i en bubbla. Första 3-4 veckorna var allt bara ett eko och en ständig oro och maktlöshet. Fast oron och maktlösheten fanns givetvis hela tiden och än idag. 18 år och helt ensam förutom mamma då som ställde upp otroligt mycket! Kommer vara henne tacksam för livet. Där är man, helt ovetande om att barn verkligen kunde födas för tidigt? Det fanns lixom inte internet på samma sätt som nu, även fast inte är många år sen. Men just den där känslan, lukten ger mig fortfarande kalla kårar. De första 2 åren kunde jag inte ens kolla i hans fina album som farmor-Lotta gjort utan att fullständigt bryta ihop. Varenda gång jag öppnade det kom jag tillbaka till dag 1. Jag kan bara förklarar Williams första år som förjävligt -stress, ständig ångest, oro, in och ut från sjukhuset, dåliga lungor, svårt att andas, saturations maskiner som pep nätterna i ända, inhalatorer och mediciner i mängder. Om jag minns rätt tror jag vi hade ca 24 "friska dagar" under detta år. Alltså friska dagar som vi kunde spendera hemma. Usch, fruktansvärt! Det är inget jag skulle önska någon annan att gå igenom, om ens min värsta fiende.

Men sen vände det vid ca 3 års ålder. Innan var det mycket nätter på 44:an. RS, lunginflamation, svårt att syresätta sig mm. Nu är han som vilken pojk som helst, fast väldigt smart! Han var "väldigt sen" i utveckligen motoriskt men "före" när det gällde tal. Vem fan bestämmer vad som är "normalt" och inte?! Alla barn är unika och speciella på sina sätt! Men hur som. Han har alltid varit smart och blivit kallad "lillgammal" av alla man mött. Och jag kommer ihåg hur alla tyckte att han var charmig och fastnade lixom i deras hjärta på ett speciellt sätt. Men det har att göra med hans personlighet. Har lixom inte hört någon sagt så om Thelise även fast hon också är speciell så klart. Men det handlade inte om att han var förtidigt född utan bara att han var han, inget annat!
Vatten avgång V 19 utan möjlighet att träna lungorna, född V 28. Jag minns så väl stolarna utanför rummet han låg i på IVA. Där satt jag och Björn och prata dygnet efter han fötts. "Varje dag han överlever ger han 15% mer chans att överleva nästa dag", "Han har haft det väldigt tufft och fortsätta att ha det tufft en tid framöver, du måste ställa in dig på att det kan bli vissa skador, han kanske inte ens kommer att bli en funkionerande människa." Med andra ord satt han och berättade i lite finare ord att min son förmodligen skulle dö och skulle han överleva skulle han bli en grönsak. Jag förstår inte egentligen hur man som människa KAN och KLARAR AV att utstå något sånt här. Hur man klarar det, hur klarade jag det? Det är väl så vi är funtade, det som inte dödar, härdar eller hur?

Sen kan jag tycka att många pratar om att dem varit med om både det ena och det tredje. Men jag tänker aldrig på att JAG faktiskt varit med om att min son dött framför mina ögon 2 gånger och i min famn 1 gång, fruktansvärt! Åt helvete, usch jag ryser när jag tänker på det. Men idag står vi här, men en liten CPskada som påverkar han på vänster ben, även höger är påverkat men långt ifrån som på vänster! Dem som inte vet ser den inte, men man kan se att han går stelt och har lite sämre balans. Inget mer, inget mindre. William är och kommer föralltid att bli min lilla kämpe! För så mycket som han har gått igenom och måste fortsätta att gå igenom krävs en stark personlighet för att klara och han tar det, med en klackspark! Han gnäller aldrig, klagar väääääldigt sällan. Han är helt underbar min grabb! Det finns ingen kille jag kommer älska så mycket om William!

Det är därifrån jag fått min "dröm", att jobba på just 45:an. Vi som föräldrar med inneliggande barn sköter(skötte mitt fall) det mesta själv, både apparatur och det praktiska.


Nej nu vart det alldeles för mycket babbel! Herregud jag skulle sova för längesen, haha. :) Tänkte visa bilder på några av klänningarna men jag gör det imorn.:) God natt på er alla fina!

-


Detta vill jag noga påpeka med tanke på det jag skrev häromdagen om polisstation och i samband med det svarar jag på en kommentar från en "anonym". Även fast det sägs att så länge man själv och sina nära vet sanningen spelar det ingen roll vad andra tycker och tror. Men svaret är NEJ, jag bråkar INTE med någon, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Dels för att jag inte slösar energi på mindre begåvade idioter som bara vill förstöra och beter sig åt helvete illa. Och dels för att det är så jäkla lönlöst. Det är bara att inse, ge upp och förstå att det är så här det kommer att se ut och vara, förhoppningvis föralltid! Men när fan kommer det hända? Aldrig verkar det som.