Ja herregud må jag säga, vilka nyfikna läsare jag har. Men jag gör ett litet utlåtande till er som undrar. Själv förstår jag inte vart nöjet och nyfikenheten kommer ifrån, det är bara tragiskt. Det mest tragiska som finns att se i denna stad är alla sk föräldrar som hänger där. Tar man bussen och passerar navet och "parken" ovanför så ser man flera föräldrar(90% pappor) som står och vinglar, pratar högt, bråkar med varandra, nerpissade och gud vet allt. Hemskt, patetiskt, tragiskt. Jag kan inte säga annat. Det må vara en jävla sjukdom men nån måtta måste det ju finnas. Det finns inte ens en liten tendens till att sluta och lämna den där världen, iaf inte hos de få jag "känner". Känner är väl att överdriva till max men typ dom jag vet om som är föräldrar. Inte svårt att lista ut heller för då skulle dem inte hänga där.
Jag vill tro att alla människor alltid gör sitt bästa i sin situation med sina förutsättningar men ibland är det ju inte riktigt så fast man önskade. Fast det är nog lika tragiskt att sitta i fängelse kan jag tänka mig. För det är ju pga någon handling du hamnat där.
Men ja, många gånger tar jag på mig skulden och får dåligt samvete och tycker så förbannat synd om barnen så det ilar i kroppen över att deras pappa är ett miffo. Och det som gör mig frustrerad och arg det är att jag VET vilken bra människa han egentligen är, innerst inne, nykter och normal. Men jag har blivit mycket bättre på att inte ta på mig skulden. Jag kan ju sitta och önska att barnen slapp leva utan pappa men jag kan tyvärr inte trycka tillbaka dem in i puppan direkt. Jag kan bara acceptera det jag inte kan förändra, ha mod att förändra det jag kan och ha förstånd att inse skillnaden. ha ha ha, jag kom bara och tänka på den. Tänk att så många tro att det är en bön gjord för 12 stegs behandlingar och AA/NA osv. Det är en kristen bön, som inte alls hör till knark och sprit egentligen. Det är en fin bön, en tankeställare för nästan alla. En jäkla bra bön faktiskt!
jaja men hur som helst så ser min situation ut som den gör just nu när det gäller faderskapet och jag kan inte göra så mycket åt det, förutom det bästa. Och vad det gäller barnen har jag inte kommit fram till vad som är bäst.. berätta eller inte? William frågade så sent som igår "mamma, har min pappa suttit i fängelse?" förstod ju att frågan skulle komma nån gång eftersom jag känt på mig att han hört något han inte skulle.
Men jag svarade "Va? Din pappa Daniel? Nej det har han inte, varför undra du?" Och då svarade han bara "jag tyckte jag hörde du sa det nån gång men äh jag vet inte när. men va tur då". Då tänkte jag att det var smart att kanske prata lite om fängelse osv så jag börja fråga varför det var tur att han inte hade varit där och vad han tyckte om fängelse och hur han trodde att det var osv. Men han var så jäkla upptagen med att leka elddansare med staven han fick på cirkusen. :) Men barnen har ju "nära" fängelse då en av deras bästa vänners pappa har suttit där och det har pratats om det och vi har svarat på alla frågor dem haft omkring det osv. Så ifall jag berättar det kanske det inte är hela världen, fast jag vet ju inte?? det är ju det som är det värsta. Men egentligen är det ju så att jag inte gjort fel så jag ska inte behöva ta smällen(även fast det är just precis så det har blivit) så deras far kan göra det själv isf, alltså om vi ska berätta det. Han får titta dem i ögonen och tala om att han VALDE BORT dem denna tid för fängelse. För man kan inte RÅKA hamna där.
Ja nu vet jag inte alls hur sammanhängande denna text är men lite svar har ni kanske fått. Vart mest mina funderingar och reflektioner men men, nu vill jag inte prata mer om det här, iaf inte på någon annans begäran.:)
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
