Publicerat: 2014-03-10 Kl: 00:32:03 | I kategori:Allmänt
Jag känner att vi närmar oss våren och då brukar känslorna sprudla men jag känner mig likgiltig, jag blir galen!! Snälla känslor vakna så jag får känna efter, så jag kan jobba vidare med mig själv. Det behövs om jag skall bli den Evelina som jag strävar efter, man kan aldrig lära sig för mycket! Och jag lääängtar efter att få hitta någon normal kille att få vara kär i, speciellt nu när solen är på väg. Jag har inte känt det behovet förut men när man väl får smak för det är de klart tankar osv börjar rulla. Och jag undrar många gånger om jag någonsin kommer att finna en lika trygg famn jag en gång i tiden? Jag är ändå 26 år. Oh herregud vad tankar jag spyr ur mig nu men det är skönt.Men jag vet ju varför jag känner mig likgiltig mot allt utom barnen, men det ingår "diagnosen". Men jag känner inte att någon tar det på allvar, inte bara när det gäller mig utan överlag men det beror på att det sitter innanför och inget som syns. Men att leva i depression och ha ångest dagligen är en kamp som bara de som levt/lever så kan förstå. Sen är det kanske förståeligt att man mår lite sådär just nu. Jag kan inte förstå att Anton är borta, fan vad gör droger med människor?! Och nu är min bästa väns man bprta, helt overkligt! Jag går sönder av att se min vän så ledsen. Livet är helt enkelt orättvist!!Ja nu fick ni en rörig och lång uppdatering. :)Puss 😘
